Provocerande bloggning
Alltså, den här diskussionen om provocerande bloggare är väl egentligen ingenting jag hade tänkt ge mig in i, men ibland kan man ju bara inte låta bli.
Jag kan väl känna att det är lite onödigt att provocera människor så hårt som vissa gör, och de jag menar vet ni nog. Men det är ju ett faktum att det är just det som gjort dem så kända och omtalade som de faktiskt är. Det är ju dessvärre så att dessa bloggerskor egentligen inte bloggar för att de tycker det är roligt eller vill tillföra något, de gör det inte heller för sin egen saks skull, utan de gör det ju endast för att bli så kända och stora som möjligt, och de har ju uppenbarligen lyckats.
Med detta menar jag ju nu inte att det är rätt väg att gå. Varför ska man behöva "spela" en person inför tusentals och åter tusentals personer bara för att bli känd? Är man så mediakåt att man måste uppröra alla dessa människor? Ja, tydligen. Och tyvärr så fortsätter ju de uppretade personerna att besöka dessa bloggar och kasta skit på bloggerskorna. Dels är det fel för att om man inte tycker om sättet en bloggerska skriver på så går man väl inte in på bloggen? Och så är det fel eftersom bloggerskan tjänar pengar på att dessa personer besöker deras blogg.
Jag själv skulle aldrig kunna sjunka så lågt för att bli känd, jag är ingen mediakåt person som gör allt för att bli känd. Jag skriver denna blogg för att jag älskar att skriva och uttrycka mig på det sättet. Jag tycker även om att kunna ha kontakt med personer runt om i hela Sverige, även fast jag inte känner personerna i fråga. Jag tycker det är intressant med människor och jag har ändå ett mål med min blogg. Att kunna gå tillbaka månader i livet och se hur jag kände just då med allting, vad jag hade för mig och vad jag hade på mig. Jag vill också kunna beröra människor med olika saker.
Jag har många saker på gång med denna blogg, det kan ta ett par veckor innan det kommer igång, men denna blogg kommer inte endast vara en blogg om kläder, musik och min vardag. Det kommer även komma inslag av "hjälp till självhjälp", "stötte-bloggning", "gästbloggning" och så vidare.
Jag bloggar alltså inte för att bli känd, och jag hänger alltså inte upp mig kring hur många besökare jag har. Jag vill däremot att besöksantalet ökar, givetvis, för att få kontakt med så många människor som möjligt.
Det jag ville komma fram till är väl egentligen att jag själv inte tycker att provocering av folkgrupper och att håna människor är rätt väg att gå, för i det långa loppet är det ju ingenting man vinner något på. Dock har dessa bloggerskor lyckats på det här sättet, och ja, vad kan man göra åt saken? De är där de är för att vissa människor inte kan förmå sig att bara strunta i dem. Men låt dem hållas, det rör inte mig ryggen om de håller på så här, det viktigaste är att vi själva vet hur vi är och hur vi vill att våra bloggar ska uppfattas.
Var den du är och var stolt över dig själv! Personer runt omkring dig tycker om dig för den du är, inte för den du inte är. Glöm aldrig det!!
Jag må vara ett par extra kilon större än jag bör vara, jag har enorma problem med att gå inåt med fötterna, jag svettas lätt. Men jag tycker om mig själv för den jag är, min familj och mina vänner tycker om mig för den person jag är och det är precis så det ska vara.
Så va f*n, skit i de provocerande tjejerna, de har väl antagligen bara svårt för att stå för vilka de egenligten är, för jag vill verkligen tro att de egentligen är helt andra personer än de personer de visar upp i bloggen.
Massor med kärlek till er!
Jag kan väl känna att det är lite onödigt att provocera människor så hårt som vissa gör, och de jag menar vet ni nog. Men det är ju ett faktum att det är just det som gjort dem så kända och omtalade som de faktiskt är. Det är ju dessvärre så att dessa bloggerskor egentligen inte bloggar för att de tycker det är roligt eller vill tillföra något, de gör det inte heller för sin egen saks skull, utan de gör det ju endast för att bli så kända och stora som möjligt, och de har ju uppenbarligen lyckats.
Med detta menar jag ju nu inte att det är rätt väg att gå. Varför ska man behöva "spela" en person inför tusentals och åter tusentals personer bara för att bli känd? Är man så mediakåt att man måste uppröra alla dessa människor? Ja, tydligen. Och tyvärr så fortsätter ju de uppretade personerna att besöka dessa bloggar och kasta skit på bloggerskorna. Dels är det fel för att om man inte tycker om sättet en bloggerska skriver på så går man väl inte in på bloggen? Och så är det fel eftersom bloggerskan tjänar pengar på att dessa personer besöker deras blogg.
Jag själv skulle aldrig kunna sjunka så lågt för att bli känd, jag är ingen mediakåt person som gör allt för att bli känd. Jag skriver denna blogg för att jag älskar att skriva och uttrycka mig på det sättet. Jag tycker även om att kunna ha kontakt med personer runt om i hela Sverige, även fast jag inte känner personerna i fråga. Jag tycker det är intressant med människor och jag har ändå ett mål med min blogg. Att kunna gå tillbaka månader i livet och se hur jag kände just då med allting, vad jag hade för mig och vad jag hade på mig. Jag vill också kunna beröra människor med olika saker.
Jag har många saker på gång med denna blogg, det kan ta ett par veckor innan det kommer igång, men denna blogg kommer inte endast vara en blogg om kläder, musik och min vardag. Det kommer även komma inslag av "hjälp till självhjälp", "stötte-bloggning", "gästbloggning" och så vidare.
Jag bloggar alltså inte för att bli känd, och jag hänger alltså inte upp mig kring hur många besökare jag har. Jag vill däremot att besöksantalet ökar, givetvis, för att få kontakt med så många människor som möjligt.
Det jag ville komma fram till är väl egentligen att jag själv inte tycker att provocering av folkgrupper och att håna människor är rätt väg att gå, för i det långa loppet är det ju ingenting man vinner något på. Dock har dessa bloggerskor lyckats på det här sättet, och ja, vad kan man göra åt saken? De är där de är för att vissa människor inte kan förmå sig att bara strunta i dem. Men låt dem hållas, det rör inte mig ryggen om de håller på så här, det viktigaste är att vi själva vet hur vi är och hur vi vill att våra bloggar ska uppfattas.
Var den du är och var stolt över dig själv! Personer runt omkring dig tycker om dig för den du är, inte för den du inte är. Glöm aldrig det!!
Jag må vara ett par extra kilon större än jag bör vara, jag har enorma problem med att gå inåt med fötterna, jag svettas lätt. Men jag tycker om mig själv för den jag är, min familj och mina vänner tycker om mig för den person jag är och det är precis så det ska vara.
Så va f*n, skit i de provocerande tjejerna, de har väl antagligen bara svårt för att stå för vilka de egenligten är, för jag vill verkligen tro att de egentligen är helt andra personer än de personer de visar upp i bloggen.
Massor med kärlek till er!
Reflektioner
Efter att ha tittat på dokumentären om den total omsusade 8-barnsmamman så kan man ju undgå alla dessa tankar om vad som är en värdig uppväxt.
Jag funderar över faktorer som uppmärksamhet, omvårdnad och uppfostran. Jag tvivlar inte på att Nadya, som mamman heter, gör allt hon kan för att ta hand om sina barn. Men räcker verkligen det? Alltså, i längden? Hon hade X antal barnflickor boendes hos sig dygnet runt som hjälpte till med barnen. Men det var ju inte bara dessa åttlingar att ta hand om utan även 6 äldre barn.
De äldre barnen hade mycket underliggande ilska och även hennes 3-åriga son var väldigt aggressiv.
Jag är ingen person som brukar döma andra människor och framförallt inte hur de väljer att leva sina liv, men ibland går det inte komma ifrån dessa tankar om att det kanske borde ha räckt med 6st barn?
Jag är av den åsikten att man ska ta hand om det man redan har och har det man åtagit sig, för kan man inte ta hand om de barn man redan har bör man inte skaffa fler barn. Med detta menar jag ju egentligen inte att hon inte kan ta hand om sina barn, men jag fick känslan av att hon redan hade mycket att hålla koll på med de 6 äldre barnen. De sprang ut och in i huset, de "försvinner", äter giftiga saker, skriker och är helt respektlösa gentemot sin mor. Det om något borde vara ett tecken på att 8 barn till inte passar sig riktigt bra.
Hon har nu alltså 14 st barn, bl.a åttlingar. Bara att ta hand om ett barn kan vara påfrestande vissa gånger, än mindre att ha två st i samma ålder, men 8? Herregud säger jag bara. Hade jag arbetat på en förskola med endast 8st ettåringar hade jag fått spelet. Man hinner ju inte göra annat än att byta blöjor och trösta.
Well, nu är det som det är och all eloge till henne som åtagit sig detta enorma ansvar att ta hand om 14 barn. Jag hoppas bara att de får en fin uppväxt och, så gott det går, slipper men för livet.
Jag kan bara inte sluta fundera på hur hon orkade bära runt
på denna mastodant mage?!
Jag funderar över faktorer som uppmärksamhet, omvårdnad och uppfostran. Jag tvivlar inte på att Nadya, som mamman heter, gör allt hon kan för att ta hand om sina barn. Men räcker verkligen det? Alltså, i längden? Hon hade X antal barnflickor boendes hos sig dygnet runt som hjälpte till med barnen. Men det var ju inte bara dessa åttlingar att ta hand om utan även 6 äldre barn.
De äldre barnen hade mycket underliggande ilska och även hennes 3-åriga son var väldigt aggressiv.
Jag är ingen person som brukar döma andra människor och framförallt inte hur de väljer att leva sina liv, men ibland går det inte komma ifrån dessa tankar om att det kanske borde ha räckt med 6st barn?
Jag är av den åsikten att man ska ta hand om det man redan har och har det man åtagit sig, för kan man inte ta hand om de barn man redan har bör man inte skaffa fler barn. Med detta menar jag ju egentligen inte att hon inte kan ta hand om sina barn, men jag fick känslan av att hon redan hade mycket att hålla koll på med de 6 äldre barnen. De sprang ut och in i huset, de "försvinner", äter giftiga saker, skriker och är helt respektlösa gentemot sin mor. Det om något borde vara ett tecken på att 8 barn till inte passar sig riktigt bra.
Hon har nu alltså 14 st barn, bl.a åttlingar. Bara att ta hand om ett barn kan vara påfrestande vissa gånger, än mindre att ha två st i samma ålder, men 8? Herregud säger jag bara. Hade jag arbetat på en förskola med endast 8st ettåringar hade jag fått spelet. Man hinner ju inte göra annat än att byta blöjor och trösta.
Well, nu är det som det är och all eloge till henne som åtagit sig detta enorma ansvar att ta hand om 14 barn. Jag hoppas bara att de får en fin uppväxt och, så gott det går, slipper men för livet.
Jag kan bara inte sluta fundera på hur hon orkade bära runt
på denna mastodant mage?!
