It's all about Loppan

"Jag ser inte det alla andra ser, ingen ser det jag ser."



Härmed öppnar jag en liten dörr till mitt hjärta inför er, en dörr som jag alltid valt att hålla stängd för alla i min närhet, stängd för alla de som inte står mig särskilt nära, stängd för alla runtomkring mig.

Härmed öppnar jag en liten dörr till mitt hjärta som jag under senaste åren endast öppnat för mina närmsta.

Härmed öppnar jag en liten dörr till mitt hjärta som jag hoppas att jag kan hjälpa andra människor med.

Härmed öppnar jag en liten dörr till mitt hjärta som inte längre behöver vara stängd för allmän beskådan.


Dagens ämne i "Älska dig själv" handlar om övergrepp.


Inte just övergrepp i den bemärkelse som vi är vana att se och höra om den, utan om övergrepp på sig själv, övergrepp i en relation.

För några år sedan var jag tillsammans med en kille som var 4 år äldre än mig. Den här killen var jättegullig, snäll, omtänksam och lite så där "häftigt" farlig. Han hade egen lägenhet, arbetade och umgicks mycket med vänner, vänner som vi hade gemensamt redan innan vi inledde denna relation.
Efter ett par månader började han trycka på om att jag borde sova över hos honom lite oftare, kanske flytta över lite kläder och så ifall jag skulle stanna mer än bara en natt. Och dum som jag är och som många andra tjejer är i den åldern så tyckte jag ju givetvis att detta var jättemysigt. Vi skulle börja starta ett eget liv tillsammans. Skolan fungerade bra, jag och mamma hördes varje dag och jag åkte hem ett par dagar i veckan för att träffa familjen.
Efter ytterligare ett par veckor började han påpeka att jag inteborde åka hem till min mamma så ofta, han tyckte jag brydde mig mer om dem än honom, och givetvis gjorde jag det! Han började manipulera mig och ansåg att jag inte alls borde åka hem så "ofta" som jag gjorde, att jag borde vara "hemma" mer och ta hand om hushållet. Jag tänkte inte så mycket på vad det var han egentligen gjorde med mig - Han bröt ned mig bit för bit rent psykiskt varje dag som gick, och jag accepterade det. Det var små saker som han tryckte på, som att maten skulle stå på bordet när jag kom hem, att jag inte alls fick träffa kompisar efter skolan, han ringde var 3:e minut för att kolla var jag var, om jag inte var hemma exakt samma tid t.ex en tisdag som jag var tisdagen innan så ringde han och var hysterisk, han köpte inte att jag stannade kvar och pratade med mina lärare, att tunnelbanan var försenad eller att jag missade den. När jag kom hem fortsatte helvetet med skrik och gap. Efter ett tag tog han sig samman och bad om ursäkt och var sedan hur gullig och snäll som helst resten av kvällen.
Det blev värre och värre för varje dag, vecka och månad. Till slut ville han förlova sig med mig. Inom mig skrek en röst om att det var dags att dra sig ur, illa kvickt! Men då den psykiska misshandeln övergått till mer fysisk så var jag livrädd för vad han skulle kunna göra om jag sa nej.
Månaderna gick och allt fortsatte som det gjort tidigare; Gap och skrik, fylleslagsmål, glåpord, svartsjuka osv.

Den natten jag fick nog minns jag som igår, och det är en av de jobbigaste nätterna jag varit med om, rent mentalt då jag var livrädd, och då menar jag helt ordagrant att jag var livrädd. Jag går inte in på några detaljer, men det slutade med att jag sprang ut ur porten, rätt ut på gatan, med tårarna sprutandes ur ögonen. Klockan var runt 4 på natten, jag vågade inte ringa min mamma och bussarna hade slutat gått. Jag satt där vid busshållplatsen, den ena människan efter den andra vandrade förbi, jag var hela tiden livrädd för att han skulle komma springandes efter mig. Natt blev till morgon och när klockan var 7 så satte jag mig på bussen och började min närmare 1,5 timmes resa hemåt till mamma.

Ett par dagar senare så fick jag reda på att det jag misstänkt länge mycket riktigt stämde - Han gick inte alls till jobbet på dagarna, han gick hem till någon brud och.. ja... Och det var inte bara hon, det hade varit ganska många under våra månader tillsammans.
Jag fick även reda på, efter uppbrottet, att han knivhuggit sitt ex och att mina s.k vänner bara väntade på den dagen då det skulle hända mig. Hur kan man inte berätta detta innan denna relation inleds?

Sedan får jag reda på av hon jag trodde var min bäste vän att hon vetat om att han varit otrogen hela tiden men inte sagt något. Anledningen till hon inte berättade var att "hon hade känt den tjejen han var med längre än mig".
Hon kallar sig min bäste vän, hon gick till mig med sina problem, jag ställde alltid upp för henne... Och hon har mage att hålla tyst om detta för att hon känt den tjejen längre än mig?!?! So what!! Är man s.k "bästa vänner" så berättar man väl sånt här för varann?!?!? Eller har jag fått detta om bakfoten?

Jag berättade aldrig för henne vad han gjort mot mig, men jag klarade aldrig mer av att ta mig hem till henne eller umgås med de andra då jag visste att han alltid fanns i närheten.
Jag började lära mig att hantera situationen, jag slapp träffa honom och började så smått resa mig upp ur den grop som grävts.

För ett år sedan hade vi studentskiva strax innan vi tog studenten. Vi hade jätteroligt och jag väntade på att min kärlek skulle komma förbi med ett par gemensamma vänner. När jag står där med ett par tjejer från klassen och pratar så ser jag ett bekant ansikte ta sig upp för trappan...
Min s.k fd "bäste vän" har då bjudit mitt ex till vår stundentskiva. Hon vet vad jag tycker om honom och att jag absolut inte vill ha någonting what so ever med honom att göra. Jag drabbas av ren panik, springer ut, sätter mig på gatan och bara skakar. En klasskompis kommer efter och undrar givetvis vad som var problemet. Jag fick då dra denna historia lite kort för henne, utan detaljer. Jag berättade bara att jag var livrädd för honom och vad han hade gjort. Detta blir sedan en höna av en fjäder och jag kunde inte ta mig till skolan på en vecka efter detta.

Jag vet dock inte vad det värsta var, om det var att hon bjudit honom trots att hon vet att jag inte ens kan vistas i samma stadsdel som honom, eller om det var hennes min när hon såg att jag reflekterat över hans närvaro.




Men, jag lyckades ta mig upp ur gropen till slut. Det tog ett tag, men nu mår jag bättre än aldrig förr.

Många brukar säga att det bara är att ta sig ur en relation första gången man blir slagen, men det ligger så mycket mer bakom det än bara just det slaget. Personen brukar alltid lyckas manipulera innan denne slår för första gången. Sen är man livrädd för vad som ska hända efter att man tagit sig ur relationen. Blir det värre eller bättre? För vissa blir det värre, för andra blir det bättre.


Det viktigaste att komma ihåg är att man aldrig ska låta någon annan styra över ens liv eller vilka val man gör. Jag tror det hade blivit lättare för mig om jag tagit mig ur relationen redan när han bad mig flytta in, eller åtminstone första gången han påpekade att jag åkte hem till min mamma för ofta.
Dessa sjuka människor har ett stort jäkla behov av kontroll och när de mister kontrollen vet man aldrig vad som händer.


Oavsett vad eller vilken situation du är i så tro på dig själv och våga ta dig ur relationen, för det finns alltig hjälp att få, antingen hos polis eller närstående. Jag önskar att jag pratat med någon tidigare, jag berättade inte detta förrän flera år senare. Jag tror jag var rädd för att ingen skulle tro mig, att det inte skulle vara värt att anmäla. Idag vet jag att oavsett vad så ska man alltid anmäla, för troligen så lär han bete sig likadant i sin nästa relation.


Så, tappa aldrig tron på dig själv eller dina nära, försök ta dig ur situationen innan det är försent, helst redan innan det första slaget. Märker du tendenser till att han/hon är hotfull, kränkande eller bara obehaglig i vissa situationer - TA DIG UR DET DIREKT!

Man gör övergrepp på sig själv om man tillåter sig att bli behandlad på detta sätt, man börjar tro att man inte är värd mer än så, att alla andra kanske är likadana, man blir fruktansvärt konflikträdd och tappar helt självförtroende och självkänsla.

Mental misshandel är minst lika hemsk som fysisk misshandel, den enda skillnaden är att den mentala inte syns lika mycket utåt.


Stå på dig, våga ta dina egna beslut och var ärlig mot dig själv och förstå att du förtjänar mycket bättre än så!